Motivation
Hade man frågat mina arbetskamrater och vänner så hade dem nog beskrivit mig som ``han är inte klok´´. Just nu har jag fullt fokus på att nå Mount Everest topp 2012. En sån utmaning är mycket mer än en vanlig utmaning. Det gäller att vara riktigt förberedd och fokuserad. Erfarenheten är den största förberedelsen i en utmaning som kan kosta än livet om man är oförberedd eller ofokuserad.
Livet består av många utmaningar, vardagliga som lite mer ansträngande. I detta kapitlet kommer jag beskriva några av mina mer ansträngande utmaningar. Det kan till synes vara ganska små utmaningar men i det ögonblicket var dem väldigt stora för mig.
Skolan
Jag var inte riktigt en stjärnelev i grundskolan, men jag kämpade på, tills en nära anhörig insjuknade i cancer och bara ett halvår senare dog. Hans bästa kompis hade kort där innan också dött i cancer efter en längre tids sjukdom. Bara några månader senare dör min farfar. Inom en kort period i mitt liv dör tre nära anhöriga. För mig som inte hade mist någon innan så tog detta väldigt hårt. Skolan började darra och i slutet av 8:an så fick jag 4 underkända ämnen och låg på gränsen i flera andra ämnen.
Detta blev en mycket tydlig signal. Det fanns två alternativ, antingen tror man att livet är meningslöst och fortsätter den branta backen utför eller så börjar man återhämta sig. Vägen tillbaka hade aldrig varit så lång och brant. Mitt mål blev att ta sig in på gymnasiet utan att behöva gå om ett år för att läsa upp olika ämnen. Jag lyckades med att komma in på hotell- och restaurangprogrammet, vilket hade varit min utmaning hela årskurs 9.
Livet må vara för jävligt men alternativet är otänkbart.
Gymnasiet
På gymnasiet släppte allt. Jag var riktigt duktig i skolan både på dem praktiska och teoretiska ämnena. Under första året genomförde jag många olika praktiker på olika stjärnkrogar i Göteborg. En dag kunde starta med 8 timmar i skolan fortsätta med 6 timmar praktik, därefter skulle läxor läsas och på helgerna jobbade jag. I årskurs 2 var jag utbytes student i Tyskland under 4 veckor och skolan öppnade ögonen för mig. Jag deltog som servitör på två olika tillställningar, den ena med kungafamiljen och den andra med landshövdingen för Västra Götaland. I årskurs 3 fick jag möjligheten att praktisera på Sveriges då enda 2 stjärniga krog, Edsbacka krog i Sollentuna. Mitt enormt hårda arbete under gymnasiet resulterade i att jag utsågs till bästa hotell och restaurangelev vad avser praktiska och teoretiska ämnen. Under det praktiska slutprovet i köket, komponerade jag menyn och ledde laget till bästa resultat 132 poäng. Tvåan låg ca 20 poäng efter.
Men det goda för inte bara positiva saker med sig. Efter att ha slutat spela fotboll så gick vikten stadigt uppför. Jag kände mig överviktig och otränad. Min nästkommande utmaning var att få göra militärtjänt och då krävs fysik. Jag började träna löpning, sprang ett halvmarathon. Jag fick blodad tand av det och bestämde mig för att göra En Svensk Klassiker. Lidingöloppet gick väl men sen skulle Vasaloppet avverkas.
Skidor var och är inget stort intresse. Jag går in på sportbutiken och blir mer eller mindre idiotförklarad för att jag inte kan något om skidåkning samtidigt som jag skulle åka Vasaloppet. Men jag kom ut med ett par vallafria skidor från butiken. Jag testar skidorna 1 gång och kraschar då, skidorna blir liggandes tills dem ska användas. Jag åker upp till Sälen och bor hos en gammal dam, sängen är 10-15 cm kortare än mig (och jag är kort). Jag äter ingen middag på kvällen och när jag vaknar vid 5 stoppar jag i mig en liten yoghurt. I drygt -30 vandrar jag 5 km bort till starten. Där ser jag hur alla håller på att valla sina skidor, utom jag. Jag springer upp till sportbutiken och försöker leta upp någonting till skidorna. Butiksbiträdet kände på mina arm muskler och log, samtidigt som han sa, ``lycka till´´. Jag fick skidorna vallade i vallaservice.
Jag stakade upp för första backen, halvdöd nådde jag toppen och ser en vacker skylt ``du har 89km kvar´´. Efter 30 km hade jag knappt några krafter kvar, vid 45 km så ville jag avbryta. Jag försökte ringa hem och meddela mitt beslut, men det fanns ingen täckning. Jag fick helt enkelt ta mig till nästa station. Men när man kommer dit så blir man genast lite piggare efter bullar och blåbärssoppa, så jag fortsatte. Mellan stationerna var det jätte jobbigt men när man kom fram till stationen så blockerades tankarna. Efter 70 km så började det släppa och jag insåg att nu måste jag bita ihop. När jag kom i mål efter 10 timmar och 50 minuter så var jag helt mörbultad i hela kroppen. Jag hade stakat hela vägen.
Jag hade inte planerat att övernatta i Mora och det ända som fanns kvar var en skola. Jag fick ligga på ett iskallt stengolv med min blöta handduk som kudde och jackan som täcke. Denna utmaningen har verkligen lärt mig att man aldrig ska geupp, det finns lite kvar hela tiden och ingenting är omöjligt. Det var inte många som trodde att jag skulle klara det.
Jag fick göra värnplikten men fick inte permission för att åka Vätternrundan och därför klarade jag inte En Svensk Klassiker.
Värnplikten
Som vintersoldat i Boden utsätts man för stora påfrestningar i extrema väderförhållanden. Detta har givit mig en mycket lärorik utbildning. Men mina lumparkompisar skulle nog beskriva mig som ``lite annorlunda och tokig´´. Under besöksveckan blev alla soldater förlaggda i tält, vilket var varma sjukvårdstält. Men jag ville inte sitta eldpost, så jag bestämde mig för att sova utanför tältet under en pressening. Sovsäcken tålde +5 grader och när jag skulle gå och lägga mig var det kallt. Men att backa i det läget är att ge upp och inse att man har tagit på sig en större uppgift än man klarar av. Temperaturen sjunk till -7 grader och kamraterna hittade mig under än frostig pressening dagen efter.
Sen ville jag undvika att behöva bädda sängen. Därför sov jag under sängen på det stenhårda och ibland kalla golvet. Detta har hjälpt mig att inte klaga så mycket över underlaget man sover på.
Smögen
Under ca 1 år, när jag jobbade på Smögen så tältade jag. Detta för att jag inte ville betala för personalboendet och träna. Många dagar var normalt väder, lite moln, solen sken. Ibland så regnade det och blåste lite grann. Kollegorna gav mig smeknamnet ``Tältarn´´ och dem undrade varför i hela fridens namn gör du det här. Men så kom det en dag, som nästan alla tyckte jag skulle sova inne och jag blev erbjuden att bo hemma hos nästan alla i hela personalen för att slippa betala för personalboendet. Denna dagen blåste det 41 m/s och jag tänkte, om jag sover inne idag så har jag verkligen misslyckats och låtit mig lockas av det lätta och bekväma alternativet. Jag fick dra mig över bron mot Kungshamn, rulla ut mitt tält i orkanstyrka och jag höll nästan på att blåsa iväg när vindarna tog i, men jag föll aldrig för frestelsen att bo innomhus.
Långa expeditioner
Det är dem soliga vackra dagarna som man minns men dem jobbiga dagarna som man kommer ihåg. När det regnar flera dagar i sträck och alla kläderna är blöta, kylan börjar tillta, vindar upp mot stormstyrka och allt känns motigt. Hur lyckas man motivera sig att lägga sig i en fuktig sovsäck och sova i buller runt omkring? Dagen efter ska man resa sig, ta på sig dem blöta kläderna, stoppa ner fötterna i dem svampliknande strumporna och sedan ner i skorna, som det skvalpar i. Man äter mycket lite och får knappt i sig det näringsbehovet man behöver. Energibehovet ligger på många minus kalorier. Hur motiverar man sig att fortsätta när det blåser storm ute och det är dag 145?
Alla mina negativa tankar tar jag bort. Det finns inte utrymme för att vara negativ det är så jobbigt ändå. Jag brukar titta på kilometermätaren, som faktis visar att det går framåt, om inte det hjälper brukar jag sjunga för att ändra tankarna och om inte det funkar brukar jag skrika och gapa.
Sen brukar jag berömma mig själv och sätta upp olika delmål under dagen. T.ex. bestämmer jag mig för att stanna efter 1 mil och där ger jag mig en chokladbit. Iblad tuggar jag tuggummi och då försöker jag tugga tuggummit i exempelvis 1 mil. Efter ett tag blir det ganska tort att tugga och då motiveras man att trampa denna milen ganska snabbt eftersom jag inte får spotta ut tuggummit förrän dess.
Under en lång expedition är livet mycket lätt att leva, man konsentrerar sig på dem viktigaste funktionerna som att äta, vila, sova och prestera. Fysiskt och psykiskt är det mycket påfrestande men det vet man om innan. Att ge upp är alltid ett alternativ, men existerar inte i verkligheten.
Det kan kännas hur jobbigt som helst, men det kan alltid bli mycket värre!